kultur
Jag slutade jobba i går, och för att fira – eller ta farväl kanske, jag vet inte riktigt – begav jag och många av mina kolleger oss till Saltholmen.
Fick sällskap på bussen av en ny favoritlåt.
Halv åtta, var det sagt, men eftersom jag hade dedikerat mycket tid till min spartanska middag var jag cirkus tjugosex minuter sen.
Glad i hågen besteg jag ett berg i hopp om att finna mina kamrater, som enligt alla logikens lagar borde finnas någonstans bland måsarna och engångsgrillarna och fredagsfirarna.
Fast det gjorde de inte. Till slut dök det upp några bekanta ansikten, dock, och med deras extraordinära lokalsinnen till hjälp nådde vi fram till en paradisudde alldeles intill vattnet.
Karl var där, fullkomligt till freds bland palmerna och den snövita sanden.
Carl var där, fullkomligt tillfreds på det kalla, hårda berget.
Det var förvånansvärt varmt i vattnet, så vi badade.
Avsaknaden av moln kompenserades av närvaron av måsar.
Och annat fint.
Fabian föreslog att jag skulle fota solen genom hans solglasögon, och eftersom det var svårt att skilja på dem båda fick han bli förevigad han med.
Josef dök upp. Paddlande.
Carl.
Josefin.
Delar av Farbror John, hela Georg.
Baloo (Pontus).
Det blev ganska blått, alltihop.
Vattnet
och ljuset. Några individer också, möjligtvis, för det här var ju trots allt slutet.
För att vara lite dramatisk.