VÄDVHLKV

åh hej hej hallå hallå, är i Lund, det är fint. Till exempel är det fint att farmor oroar sig över vad jag ska äta och därför har fyllt hela kylskåpet med tofu. Det är fint att jag plötsligt står där och säger "VAD STOR DU HAR BLIVIT" till min äldsta kusin, och min yngsta. Det är fint att kivas med lillasyster. Det är fint att vara för tunt klädd för Sverigevintern. Det är fint att hunden känner igen mig, i alla fall lite grann. Det är fint att sova fyra personer i samma rum och att väckas klockan åtta av att tidigare nämnda hund och hans tre kamrater skäller sina frukostskall. Det är fint att andas ren luft, att slå in julklappar, att titta på film med faster ett, att prata om livet med faster två, det är fint att ligga på golvet med huvudet i mammas knä, det är fint att diskutera framtidsplaner med pappa, det är fint att bara vara. Jag har saknat att bara vara.

uh

 
 
(jag suger på att uppdatera men kameran väger mer än vanligt och jag är bara sådär allmänt letargisk i mitt förhållningssätt till existensen och dess biverkningar. troligtvis överlever ni ändå. är dock megaaktiv (eh) på instagram så ni kan ju kika in där om ni vill, @officiellt)
 
sammanfattning av tillvaron:
- fotade klart min andra rulle film idag, tror att kameran har gått sönder (något med slutaren, kan den sluta bry sig om vad en ställer in den på?) så det ska bli oerhört spännande att se om det blivit några vettiga bilder över huvud taget. perks of london: billig och ZUPERZNABB bildframkallning, i morgon vet vi!
- åker hem om en dryg vecka och det ska bli så otroligt fint. saknar min familj, saknar mina vänner, saknar Göteborg, saknar havet, saknar den oförsiktga kylan och att kunna se stjärnorna på riktigt 
- överlägger och överväger och överanalyserar
- är nog ganska nöjd med ganska mycket egentligen, men jag har börjat tröttna på den här staden och på hur obetydlig den får en att känna sig. tycker inte om att stå still. 
 
SES

en reaktion, bara

 
Nu ska vi prata om civilkurage, kära ni. Civilkurage och medmänsklighet. Och så lite allmänt hyfs. En 17-årig flicka blev våldtagen på Bråvalla. Mitt under en konsert, mitt i publikhavet (nyhetsartikel HÄR). Många vittnen. Jag läser, och jag reagerar. Först fasan över att våldtäkter sker över huvud taget – fasan över att det finns individer som fullständigt saknar respekt för andra människor. Och sedan fasan som infinner sig när jag tar ett mentalt steg tillbaka och läser igen, fasan som triggas av frasen "flera människor ska ha blivit vittnen till övergreppet", fasan över att just den här våldtäkten sker. Det måste ju röra sig om den största gruppvåldtäkten i mänsklighetens historia. Visserligen bara en faktisk våldtäktsman, men väldigt många fler som lät honom göra det han gjorde. 
 
Faktum nummer ett: våldtäkter sker ofta i hemmet, bakom stängda dörrar, där ingen kan ingripa. Faktum nummer två: så var inte fallet här. Varenda person som var inom syn- eller hörhåll från övergreppet hade möjligheten att åtminstone försöka göra något. Nej, du måste inte brotta ner en våldtäktsman på egen hand. Men att kommunicera, att öppna munnen, att samla ihop en anti-våldtäktsgrupp bestående av inbitna Maggio-fans, det kan du göra. Det måste du göra. Tusentals människor på en konsert, majoriteten av dem för långt borta för att ens lägga märke till vad som försiggår, men en handfull personer, kanske tjugo, eller tio, eller bara tre, var rimlightvis tillräckligt nära för att se eller höra. Och ändå händer det. Ändå sker våldtäkten. Civilkurage, någon? Medmänsklighet? Kanske lite allmänt hyfs? Inte det, nej. 
 
Det är ju självklart att så få våldtäkter leder till fällande domar när ett helt publikhav verkar tycka att ett sexuellt övergrepp inte förtjänar att avbrytas. Bråvalla-våldtäkten är så mycket mer än bara en tragisk incident till tonerna av Maggios "Jag kommer" – den är en manifestation av hela våldtäktskulturen. Varför låter folk bli att ingripa? Varför gör ingen något? Varför tittar vi på? För att det är okej. För att det är sånt som händer. För att hon får skylla sig själv.